Jag kanske är lite överambitiös som många säger, kanske till och med lite dumdristig. Jag märker inte till en början hur tufft och påfrestande vissa situationer faktiskt kan vara, jag märker inte när jag tar mig vatten över huvudet innan det är försent. Jag bestämmer mig för att gå all in utan att tänka igenom vissa saker, som det här med skolan. Let's face it - jag har tre barn, varav det äldsta är 3 år gammal och det yngsta är strax över 3 veckor gammal. Jag har egentligen nog att göra, med att jonglera familjelivet, ta hand om hemmet och mig själv. Men så tog jag beslutet att plugga också - på heltid dessutom. Det är tufft, och påfrestande.

Jag försöker hitta tid och ro för att läsa, för det vill jag innerst inne. Men när man sitter hemma med skolböckerna och ser alla andra saker som måste göras så är det ganska svårt att koncentrera sig, allt annat skriker liksom att bli gjort. Tvätten, disken, dammsuga, Alex ska ha mat, jag ska ta hand om honom and so on. Dessutom så ska barnen lämnas respektive hämtas på dagis, och det tar även det sin lilla tid.

Förra terminen kände jag "klarar jag denna terminen så klarar jag allt", nu börjar jag tänka så om denna också.

Expecting the worst, hoping for the best

I do not love you as if you were salt-rose, or topaz,
or the arrow of carnations the fire shoots off.
I love you as certain dark things are to be loved,
in secret, between the shadow and the soul.

I love you as the plant that never blooms
but carries in itself the light of hidden flowers;
thanks to your love a certain solid fragrance,
risen from the earth, lives darkly in my body.

I love you without knowing how, or when, or from where.
I love you straightforwardly, without complexities or pride;
so I love you because I know no other way

Than this: where I does not exist, nor you,
so close that your hand on my chest is my hand,
so close that your eyes close as I fall asleep.

- Pablo Neruda

Föregående teminens kurser är avklarade, slutproven gjorda och betygen är satta. Jag är nöjd, ganska i alla fall, med mina prestationer. Betyget godkänt i svenska B och samhällskunskap, väl godkänt i psykologi A och religionskunskap. En liten del av mig undrar om jag verkligen förtjänar VG, var jag verkligen så duktig? Jag tyckte att jag hade 100 bollar i luften som jag jonglerade och hann knappt med det som skulle göras. Men jag gjorde det, skickade in arbeten med nöd och näppe, hoppades innerligt att det skulle räcka. Men nu är det avklarat.

Förhoppningsvis får CSN in resultaten i början av nästa vecka så jag får min ansökan om studiemedel beviljad. Den nya terminen började i måndags och det är något som jag vill ha någon slags ekonomisk kompensation för, så klart. Denna terminen är det psykologi B som gäller, samt medicinsk grundkurs, människan socialt och kulturellt och etik och livsfrågor som är planerade. Spännande spännande.

Sen är det sommar och jag är jakt på ett sommarjobb redan nu. Det är lite knappt om tid hur jag ska lägga upp det i så fall men vet inte riktigt hur jag ska få tiden att räcka till. Är inte alls sugen på att vara mammaledig hela sommaren, framför allt inte ensam med 3 ungar.

Does the term cruel and unusual punishment mean anything to you?

 

Trots att det var hemskt påfrestande att vara inlagd på sjukhuset få förgyllde mina ungar vardagen när de var och hälsade på. Emma var helt såld sängen som man styrde med kontrollen.

 

 

 

Även fåtöljen var en hit!

Min ätstörning är tillbaka, kortfattat och minst sagt. Jag äter ungefär ingenting, min kost består av frukt, något enstaka digistive kex, energidryck och kaffe, tillsammans med lugnade mediciner. Inte alls bra. Men med konstant illamående skapad av evig ångest och panik så finns varken hungerkänsla eller något sug. Men jag fungerar, för stunden i alla fall. Sömnen är inte existerande. Sander ska ha mat med 3 timmars mellanrum, utan uppehåll. När han har fått sin mat är det jätte svårt för mig att somna om, det tar uppmot 1,5 timme och sen är det dags igen.

Längtan efter min familj, mitt hem är så svår att hantera. Jag älskar när de kommer på besök men samtidigt vill jag inte det. Att separeras från dem igen är förkrossande. Att pussa och krama mina barn och min man innan de åker iväg knäcker mig. Men vi har haft en fin dag i alla fall.

De kom upp på avdelningen en stund, lekte rövare som alltid - klättrade högt och lågt, lekte med dockorna, byggde med legot, stökade till i leksaksköket och körde omkring med bilarna. Emma satt och färgla Nalle Phu tillsammans med sin pappa, när Tobbe nästan var färdig med hans teckning så bytte Emma med honom. Det var hur sött som helst att se. Efter en tids lekande så stack familjen ner till restaurang Galaxen där de 3 hungriga vargarna åt medans jag satt och tittade på.

Vi stack tillbaka till avdelningen och lekrummet där vi spenderade ännu mer tid ihop under tiden Alex åt, sedan pälsade vi på oss och tog en promenad ner till stan där det handlades mer frukt, energidryck och godis faktiskt. Sen följdes vi åt till bussen och när det var dags för oss att åka var jag nästan gråtfärdig. Jag fixar inte det här mer.

Jag åt cornflakes och smörgås förut, samt den hemskt äckliga sjukhusmaten men inget stannade i magen och grodiset som jag planerade att avnjuta framför tvn och dåliga program gav mig ångest över att ha så ohälsosamman saker i magen när jag inte ens kan äta mat, så jag spydde självklart. Jag är så trött på det här! Jag hade kommit så jävla långt med maten när jag var hemma, det låg på en normal nivå och jag mådde faktiskt bra, och nu är det så här. Jag varken överäter eller tröstäter utan svälter mig själv. Innan hade jag som ursäkt att jag inte ville äta för att Alex inte gjorde det men nu kan jag inte äta för jag mår så dåligt psykiskt, framför allt för att jag är här.

När jag fick klart för mig att vi inte fick åka hem idag utan tidigast, eventuellt i morgon så bröt jag ihop. Jag fick hatkänslor för personalen och jag ville skrika, gråta, slita mig i håret och banka huvudet i väggen. Men vad hjälper det?

Det fattas delar av mitt hjärta, de sitter hemma i Lilla tjärby i vårt hem och det tar död på mig, sakta men säkert. Väggarna kryper närmre, bebisskrik som skär i hjärtat på mig, personalen som försöker vara trevliga och omtänksamma gör att jag känner mig iakttagen, sen så låter larmen högt över hela avdelningen. Jag vill ha lite tystnad, min egna säng, laga mat i vårt kök och leka med barnen på hemmaplan.

Jag kommer snart att erkänna mig besegrad och det här stället kommer att vinna och driva mig över kanten, inga ångestdämpande i världen räcker just nu.

Utskrivningen i tisdags var himmelsk, lillen hade gått upp 60 gram efter att tappat i vikt och vi fick åka hem! Jag riktigt njöt av promenaden från sjukhuset till bussen, med solen i ansiktet och lillpojk sovandes i barnvagnen. Det var härligt vårväder. Efter vi kommit hem så sov Alexander och jag låg bredvid honom i sängen och bara glädjades av att vara hemma.

När Tobbe kommit hemifrån en jobbig begravning så föreslog han att vi skulle åka upp till Göteborg och hälsa på släkten, vilket vi gjorde. Vi visade stolt upp alla tre ungarna som verkligen hade det underbart under vår vistelse. Vi träffade min farmor, min syster, Tobbes lillebror och gravida Malin, Tobbes storasyster med Johnny och barnen Olivia och Lucas. Emma fullkomligt lös upp när barnen sågs och det var fullt liv, skratt och lek tills vi åkte därifrån. Emma tjatar fortfarande efter att åka tillbaka.

På torsdagen var det dags för oss att åka hem igen. Det var bitterljuvt. "Semestern" i Göteborg gav mig lite distans till alla tråkigheter som vart där hemma, men det var ändå hem ljuva hem känsla när vi kom innanför dörren. Barnen somnade gott i sina sängar och kvällen var vår, bara min och Tobbes. Det var fantastiskt mysigt att bara sitta vid hans sida och kramas och pussas med honom. Natten var inte alls lika skön men jag har börjat vänja mig vid min extrema sömnbrist, med fruktansvärd huvudvärk som resultat.

Igår så var det hembesök från BVC, fick mängder av information (som vanligt) om saker som vi hört 2 gånger tidigare. Emma och Jonathan var fascinerade av tanten som kommit och tjatade på henne i ett verkligen. Alex vägdes och det visade att han gått ned i vikt från 3090 till 3030. Efter en konsultation med sjukhuset på avdelning 17 så bestämdes det att vi skulle komma in för undersökning. Jag hoppades på det bästa men förväntade mig det värsta så jag började packa igen, mängder av kläder till både mig och pojken. Mycket riktigt så fick vi stanna kvar och fick som svar att vi blir kvar minst ett par dagar. Jag gick sönder inombords.

Nu längtar jag efter mina stora barn så det svider i hjärtat, men samtidigt så är det otänkbart att lämna Alexander för att åka hem. Jag vet att Tobbe hade fixat sjukhuset precis lika bra som mig, om inte bättre, men jag skulle inte fungera hemma. Mina tankar hade vart med bebis och mitt humör hade säkerligen blivit lidande, precis som mitt psykiska tillstånd. Mina ångestdämpande har nästintill ingen effekt längre så igår blev det ett besök på den psyk akuten för att få starkare preparat.

Dagarna på sjukhuset känns långa, jag har tröttnat på de gröna väggara, den sterila miljön, den lilla tvn som bara visar ettan, tvåan, fyran, sexan och barnkanalen. Det finns dvd men inga dvd-filmer. Jag får inte i mig sjukhus maten, och ingen annan mat heller för den delen, sedan vi kom har jag ätit ett äpple och tre digistive kex med otroliga illamående känslor. Jag lever på kaffe och mediciner mer eller mindre.

Tobbe ska komma upp ikväll och sova hos mig och Alex. Jag ska ta mina superduper tabletter och hoppas på att bli knockad och sova åtminstone 6 timmar istället för 1,5-2. Det hade vart skönt och välbehövligt.

I övrigt begraver jag mig i skolarbete, för att undvika att tänka på det som känns svårt, för att undvika att gråta för då hade jag aldrig slutat. Jag behöver hindra mig för att tänka på mitt dåliga samvete, min ångest och mitt psykiska illamående som spyr galla över mig.

Att skriva ger inte någon tröst.

FÖRLOSSNINGEN
När började din förlossning? 4 januari, runt klockan 07:00
Hur började den? Värkar
När åkte du/ni in till förlossningen? 4 januari, runt klockan 12:30
Varför? För att bedömma hur långt värkarbetet hade kommit
Vem/vilka åkte du in med? Svärmor Annika, älskingen Tobbe, Emma och Jonathan
Fick du/ni åka hem igen? Nej
Vilket sjukhus skedde förlossningen på? Halmstads sjukhus
Hur mycket var du öppen när ni kom in? 4 cm
Vad hände under tiden du/ni låg inne på förlossningen? Spelade yatzy, pratade i telefon, duschade länge och varmt, gick omkring, åt lunch
Vilka/vilken var med under förlossningen? Jag, Tobbe, barnmorska och en undersköterska
Tog du nått smärtstillande? Bara lustgas
Grät du? Nej
Vad tyckte du var jobbigast? Att förlossningen kändes så fruktansvärt långdragen
Var du rädd för något? Att bli sydd!
Hur lång tid tog det? Lite drygt 7 timmar ungefär
Behövdes du sys? Nej, inte denna gången heller
Hur ser du på förlossningen idag? Underbar! Trots att det kändes som om tiden gick lite för långsamt så var den ändå fantastisk! Det bästa var att ha Tobbe vid min sida.
Hur lång tid tog det för din kropp att återställas? Lika snabbt som förra gången
Något roligt minne? När jag frös och bad Tobbe om en filt och han bad mig vänta för att han spelade yatzy, det var lite kul nu så där i efterhand.

BARNET & BB
Vad blev det för kön? En grabb
Hur mycket vägde barnet? 3440 gram
Hur lång var barnet? 52 cm
Vad var huvudomfången? 35 cm
Hur mådde barnet? Jätte bra!

Hur länge stannade ni på BB? Åkte hem dagen efter
Hur gick första natten? Den var lite upp och ner. Tobbe var frustrerad för att han inte kunde somna; regnet smattrade för högt på rutan, vattenledningarna lät för mycket, han var hungrig, han var trött o.s.v. Jag fixade mackor till honom och sen satte jag mig med grabben i uppehållsrummet och kollade på tv och mös i nästan 6 timmar innan vi gick tillbaka till rummet igen. Det var underbart att gosa med bebis men Tobbes humör kunde vart bättre.
Det bästa minnet? När han föddes och jag ivrigt ville veta om det var en pojk eller tös. Sen när vi kom hem och Emma såg honom och sa "min bebis, Emmas bebis". Jonathan var lite reserverad och petade på honom och tittade lite märkligt.
Det värsta minnet? Finns inget.

Alexander föddes onsdagen den 4 januari 2012. 14 dagar före BF, dagen innan den planerade igångsättningen. Historien kring förlossningen är en saga för sig. Dagarna efter är några jag aldrig kommer att glömma.

På kvällen efter Alexander föddes ville vi stanna kvar över natten, för att vila upp oss och för att ladda inför att ungarna skulle få träffa sin lillebror. Det var fullt på BB så vi fick ett rum på förlossnigen där vi båda kunde sova. Jag var helt tagen av miraklet som vänt upp och ned på min dag och kunde inte sova. Jag bara tittade och tittade på han, helt förtrollad.

Det var besämt sedan innan att jag inte skulle amma för att jag var tvungen att fortsätta med mina mediciner så att ersättningen skulle vara med från början var jag medveten om. Det jag inte hade ett hum om var hur det funkade egentligen. Hur mycket skulle han äta? När? Frågor som kanske är lite självklara hade jag inte en susning om.

Hur som helst. Han sov så klart hela natten och var inte intresserad av mat eller att vara vaken. Personalen sa att det kunde vara så första dygnet för att de är så utmattade efter födseln så jag oroade mig inte. Dagen efter sa de likadant, visst är det bra om han äter lite men gör han det inte så kommer det igång så fort han vilat.

Läkarna sa det samma, han är trött för att han är nyfödd. Tobbe frågade 2 olika läkare om han kunde blivit påverkad av mina mediciner men de sa nej, störtsäkra på sin sak.

Vi fick en okej stämpel i rumpan och fick åka hem. Alexander var fortfarande trött och fick knappt i sig 15 ml per måltid och inte alls med den intervallen vi ville. Vi försökte och försökte men han ville inte äta, han orkade inte. När han väl fick något i magen var det inga garantier att det stannade där.

På fredagen kom min kära mamma ner som hälsade på oss och vi hade en jätte mysig kväll! Och i går (7/1) så fick vi besök från Göteborg i form av Angelica, Jon och Jenny. Tobbe tog med sig Alexander och Jonathan till sjukhuset för att de skulle ta PKU provet på Alexander, samt kontrollera vikten och hörseln och så där.

Hemma satt jag med Emma, mamma, syster, Jenny och Jon som ganska precis hade kommit när Tobbe ringde. Han sa att Alexander skulle bli inlagd för att han hade blivit påverkad av mina mediciner. Han hade gått ner från 3440 gram till 3020 gram, vilket var på tok för mycket.

Jag samlade mig så gott jag kunde efter samtalet, packade ner lite grejer till mig och lillpojk sen fick jag skjuts till sjukhuset där jag mötte upp Tobbe med grabbarna. En kort genomgång blev det och sedan så satte jag mig på rummet med min älskade son och grät.

Jag kände mig så klart skyldig. Det är mina mediciner som gjort det här. Det är mitt fel att han mår dåligt. Det är tack vare mig.

De försökte vid 2 tillfällen tvinga i honom ersättning via flaska men han orkade inte då heller, han ville bara sova och vägrade få i sig något. När kvällen kom så sattes det in en sond genom näsan han skulle få mat igenom. Det har han fått sedan dess, med 3 timmars mellanrum så har han fått i sig mat. De senaste gångerna dock så har han faktiskt börjat äta från flaskan (det mesta) och resterande har jag fått ge honom via sonden.

Nu på kvällen, för ca 1 timma sedan så kom vi fram till att han faktiskt har börjat äta så bra från flaskan att de kunde ta bort sonden och låta han äta helt på egen hand, men om han visar sig vara för trött igen så ska den sättas tillbaka. Jag grät igen, fast glädjetårar denna gången. Innan såg han så sjuk ut när han hade slangen i näsan, fasttejpad på kinden, men nu så ser han ut som min lilla bebis igen.

Jag hoppas på att framstegen fortsätter, att han kanske har gått upp i vikt tills i morgon och att han fortsätter att vara pigg nog för att få mat i sig. Jag hoppas att vi kan få åka hem i morgon. Till hans pappa och syskon.

ALEXANDER
4 januari 2012 klockan 20:01
3440 gram 52 cm

Psykologiuppgifterna avklarade, 1 uppgift i religionskunskapen kvar. Sen är det slut med de kurserna! Tjoho!

Japp japp. Nyårsafton med allt som hör till. Ser fram emot de sista timmarna av 2011, för 2012 kommer bli episkt. Storslagna planer och målsättningar.

Hur som helst så har jag inte legat på latsidan denna morgonen. Har klarat av att starta upp min kära tvättmaskin och dess bäste vän torktumlaren, diskmaskinen är på gång, köksfönsterna är tvättade och jag har slängt in lite grejer på Blocket som jag vill bli av med. Tvätt ska vikas om en stund, leksakerna ska plockas undan så jag kan dra fram dammsugaren för att bli av med allt hundhår!

När Tobbe kommer hem från jobbet är det lite pyssel här hemma som står på schemat innan vi kan börja njuta av kvällen. Ungarna sitter, as we speak, framför Knattarna på äventyr och är allmänt njöda och glada.

Om ett tag eller två ska jag läsa lite mer om social perception, sublimal perception samt selektiv uppmärksamhet.

Tre skolarbeten färdiga och klockan är knappt 1030. Det känns bra nu! Mycket mindre att göra nästa vecka när bebis kommer. Nu ska jag bara sätta igång med allt annat som ska göras.

Nu går vi in på sista veckan med att ha två ungar hemma. Känns väldigt väldigt underligt. Tobbe sa i tisdags "nästa vecka får vi bebisen!" och jag började gråta. Inte för att Pyret inte är önskad eller efterlängtad men för att det är så snart. Vi har haft lite drygt 260 dagar på oss att ställa oss in metalt på detta men det kom fullständigt som en dunder chock att det är SÅ snart.

Men nu är det som skulle köpas inköpt. Väskan är så gott som packad, det jag kommit på är;
- trosor och tjocka strumpor
- ombyte efter förlossningen är över
- sure vingummin
- våtservetter och blöjor
- napp, nappfaska och ersättning
- två ombyten till Pyret
- pyjamas till Pyret
- filt
- overall
- två tandborstar och tandkräm
- tvål och bodylotion
- deodorant
- ombyte till Tobbe

Det som fattas är kameran.

Hell yeah! Det känns så otroligt skönt att läkarn och jag var på samma sida när vi träffades 15/12. Vi pratade fram och tillbaka om min fysiska och psykiska ohälsa under graviditetens gång. Vi kom fram till att det kunde planeras, redan då, om vilket datum och vilken tid vi ska infinna oss på förlossningen för att få hem vårt lilla Pyre!

Så den 5 januari 2012 är det dags klockan 0800.. Det är datumet som vi ska få vår älskling (om inte förlossningen drar ut på tiden men det tror varken läkaren eller jag). Det pirrar i hela mig när jag tänker på det. Fantastiskt!

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

- Erik Blomberg

Enligt www.blimamma.se så väger Pyret i dagsläget ca 2742 gram, Jonathan som föddes i v.38+0 vägde 2875 gram! Så ungarna är i ungefär samma size nu, bortsett från längden. Jonathans hamnade ju på 50 cm medan Pyret är lite drygt 48 cm, om det stämmer d.v.s. men det tror jag inte att det gör.

Kul grej bara.

I övrigt så slog det mig igår, för första gången att det bara är VECKOR kvar tills lill-grabben blir storebror och jag blir mamma till vårt tredje barn! Ännu ett litet knyte som ska fylla våra liv och ♡ liksom. Trots att jag, här om dagen, kände jag mig så gott som redo för att Pyret skulle komma så är det nu andra bullar. Panik bildades när jag tänkte på allt som inte är gjort.
Typ;
(✓) Köpa ersättning
(✓) Köpa blöjor
(✓) Köpa nappflaskor
(✓) Köpa och packa BB-väskan
(X) Packa väskor till barnen
(✓) Köpa nappar
Jag har klart för mig om vad som ska ligga i samtliga väskorna men något att lägga sakerna i fattas - självfallet. Det som ska inhandlas köps samtidigt som vi köper julmat. Sen så ska dessutom Tobbe hinna klart med sitt körkort (vilket troligtvis blir avklarat i mellandagarna). Hallens trappa hade jag velat få färdigställt.

Men det är jävligt tight om tid känns det som.
Och kanske det viktigaste att kolla upp; VEM som har möjligheten att ta hand om barnen när lill*n kommer?

Jag har faktiskt inte tid med att vara gravid, föda barn eller allt det där men det är inget jag direkt kan trycka på en paus-knapp. Men jag har min skola att tänka på, jul och nyår, ungarna med deras sjukdommar plus hur det blir med deras dagis, hemmet ska fixas i ordning samtidigt som det är daglig övertid för maken (idag t.ex. så kommer han nog inte hem förrän 24-01 där omkring).

Känns bara så jäkla onödigt att komma på tanke att skaffa barn just nu - jag är så jäkla oförberedd på spektaklet.
Men det är bara som det är och då får man gilla läget.

Jag längtar verkligen efter Pyret, så oerhört mycket. Jag längtar även efter att få tillbaka min kropp så jag kan leka med barnen som jag vill, gå upp och ner i trappan utan att börja gråta av smärta, ta långa promenader med familjen (delvis så de där extra bebiskilona försvinner). Lukten av bebis, se Emma och Jonathan fascineras av nykomlingen. Jag längtar efter att få se vår skatt för första gången, sova första natten på BB och bara titta på hjärtat natten igenom.

Den senaste tiden har sjukhusbesöken blivit färre. Men jag var inlagd för dropp (både venofer och kalium) tydligen så hade elektrolyterna inte höjts nog så numera är det framför allt kaliumtabletter som gäller. Efter besöket hos barnmorskan Jenny hade jag gått 1 kilo ner i vikt, och magen hade bara växt med 1 cm men huvudsaken är att Pyret växer.

Vaggan är bäddad, kläderna är tvättade och vikta. Idag ska det köpas blöjor och ersättning (eftersom jag inte kan amma med mina mediciner som jag äter i dagsläget - vilket suger men det är det bästa för alla. Mitt psykiska illamående hade påverkat hela familjen om jag slutade med de). Sen så vet jag inte alls vad som ska göras mer. Eller jo, BB-väskan ska packas och två väskor till Emma och Jonathan att ha på dagis om barnen är där när Pyret bestämmer sig för att komma till världen.

Kidsen kallar.

Det känns som om jag håller på att tappa förståndet när det kommer till skolan. Den tär på mig. Jag vill verkligen fixa det här inte bara för min skull utan även för barnens skull. Jag vill att de ska se på mig som en förebild när det kommer till skolan, typ som att de klarar allt bara man försöker, att det aldrig är försent att skaffa sig en utbildning. Det hade vart lätt för mig att bara säga; "nej, nu orkar jag inte kämpa mer med detta" och sen bara vara mammaledig med Pyret. Men det ska jag inte. Jag ska ta mig fan klara det denna gången, i med- och motgångar. En utbildning är ändå den bästa investeringen man kan göra - trots att det kostar skjortan.

Det känns som om ena eländet avlöser det andra. Förra veckan tisdag-onsdag var Jonathan monster föryld och höll mig vaken natten igenom med världens hosta. På onsdagen kom Emma hem från dagis och började spy. Jippie var min inte direkt min första tanke utan den var att det var något olämpligt hon fått i sig på dagis eftersom ingen annan mådde dåligt = höll mig vaken på natten. Jonathan skickades iväg till dagis på torsdagen och när han kom hem började den ungen också spy. Jag ville gå och gömma mig under en sten. På fredagen var det Tobbes tur men jag höll mig frisk och hade typ 3 barn att ta hand om.

Inte nog med deras hälsa så vaknade jag själv på fredagen och kunde inte röra varken händerna eller fötterna, de hade fastnat i ett kramp-liknande tillstånd och jag hade mina domningar och muskelvärk över hela kroppen. Blev en tripp till förlossningen för provtagning + järndropp. Det slutade i att provsvaren visade att kaliumet + de andra elektrolyterna var oroväckande låg och jag fick akut behandling i form av dropp. Så spännande har vi haft det.

Lördagen var ungarna helt utslagna men Tobbe mådde bättre så han stack iväg till jobbet. Först igår verkade alla vara friska, krya och hade energi till 1000 så de fick minsann gå tillbaka till dagis.

När jag kom hem från lämningen så hann jag vika tvätt, sätta ihop vaggan och bädda den, städa av i köket och börja i lekrummet. Sen ringde de från Emmas dagis och sa att jag fick hämta hem henne för hon har tydligen ögoninflammation på båda ögonen. Smittsamt som de är ville de inte ha kvar henne. Fullt förståeligt men jäkligt jobbigt för mig. Känner att jag behövde ägna tid åt mig själv, hemmet och skolan - framför allt! Nu är typ hela veckan sabbad för jag vet inte alls när hon kan börja gå till dagis igen, plus att Tobbe kommer att jobba över dagligen. Så fan vet hur veckans skolarbete kommer se ut.

2011 börjar lida mot sitt slut, ungefär 4 veckor kvar sen är det över och jag har minst sagt PANIK! Pyret kommer i början av januari och jag är inte det minsta beredd på det, känns som om vi har hur mycket som helst att göra innan dess. Inte nog med det så är min religionskunskap och psykologi klara den sjätte och den nionde börjar det nya kurser! Ingen mammaledighet här inte, klarar inte av det ett år till så det blir sysselsättning för fulla muggar som gäller!

Nä, vet i fan om det inte är dags att krama kudden nu, kommer inte ihåg senast jag var vaken så här länge, tidigare i veckan har jag legat i sängen redan vid 21-tiden. Känns som om jag borde gjort det idag också men fastnade med att skriva om kristendommen vs. hinduismen och dessutom jämföra ortodoxa, katolska och den protestanta kyrkan. Hade kunnat ha roligare på en lördagskväll men jag tar den underhållningen som finns.

Nighty night

Det är verkligen ballt att ha ungar. Jag vet att jag vissa gånger bitchar över att jag inte har full koll och kontroll på de båda men över lag är de hel tuffa att ha och göra med. Inte bara i negativa sammanhang.

Det svåra är att min kropp börjar säga emot mig jävligt mycket. Magen är i vägen, bäckenbensfogarna gör så helvetes ont att jag vissa gånger är förlamad av smärta och ryggen är gör lika ont, förkyldningen släpper inte och mina sömnproblem blir allt värre. Jag kan knappt ta på mig skorna längre för jag kan inte böja mig ner. Kläderna passar inte - mammakläderna är fortfarande för stora och mina vanliga är för små.

Att vara positiv och tålmodig men det är så krävande. Jag vill helst sitta/ligga still utan ett knyst omkring mig, gärna mörkt men det är inte så lätt. Visst har jag 6 timmar om dagen (som jag egentligen ska lägga på mitt skolarbete) men det har blivit allt mer att jag ägnar de åt att vila. Men när jag hämtar knattarna från dagis igen så är jag lika utslagen.


Jag önskar verkligen att det vore över nu - hela graviditeten. Jag har vart på smällen i 225 dagar och snart får det räcka. Jag orkar inte mer, psykiskt eller fysiskt. Hormonerna slår ut mina lamictal mediciner så dosen är fel inställd, det gör mig ännu mer lättretlig, ledsen och upprörd. Mina anti-depressiva är borttagna för de allvarligare biverkningarna var inte att leka med, men de har ersatts istället av några mildare så förhoppningsvis kommer dagana kännas lättare.

Graviditeten med Jonathan avslutades med en igångsättning, något jag kommer att propsa på denna gången också för jag orkar inte mer. Jag är helt slut. Jag har så ont om nätterna att jag inte kan sova. Jag kan inte bära på ungarna som jag känner att jag borde, jag kan inte gå/springa/leka med de som jag vill och jag kan knappt ta mig upp för trapporna. Hela grejen med att känna mig otillräcklig tar knäcken på mig. Det är hemskt att graviditeten ska gå ut över alla andra.

Jag är bara less helt enkelt

Idag, för 3 år sedan hade jag inte en aning om att förlossningsarbetet var igång, jag var vaken hela natten med, vad jag trodde var, hemska förvärkar. Natten gick och jag spenderade den med att städa, duscha, kolla på film - ja allt vad jag kunde gör för att skingra tankarna. När klockan blev 7 var det taxi till förlossningen som gällde för då insåg jag att det var dags. 09:17 föddes vår tös.

Det är sjukt hur snabbt tiden har gått. Förvandligen från bebis till självständig liten tjej, en bestämd sådan. En del av mig har lite ångest över att bebis-Emma har försvunnit men är samtidigt helt fascinerad över hennes utveckling.

Hon fyller 3 år i morgon men jag minns det som om det var igår som hon blev lagd på mitt bröst och glädjetårarna som rann ner. En överväldigande kärlek. Hon var, och är, så vacker, älskad från första minuten.

MAGEN: Pojke - Toppig, markerad | Flicka - Bred
BEBISENS HJÄRTFREKVENS: Pojke - Under 140 | Flicka - Över 140
PIGMENTRAND: Pojke - Markerad | Flicka - Knappt någon alls
HALSBRÄNNA: Pojke - Mycket | Flicka - Inget alls
BABYHICKA: Pojke - Inget eller lite | Flicka - Mycket
SPARKAR: Pojke - Mycket | Flicka - Lite
UVI: Pojke - Inga | Flicka - Risk för många
BEBISENS LÄGE: Pojke - Ligger högt | Flicka - Ligger lågt
TANDKÖTT: Pojke - Blöder lite eller inget | Flicka - Blöder mycket
MAT/GODIS: Pojke - Fett, choklad, lakrits | Flicka - Frukt, surt, salt
ILLAMÅENDE: Pojke - Lite eller inget | Flicka - Mycket
VIKTEN: Pojke - Går upp lite i början | Flicka - Går upp mycket i början

Pojke; 7
Flicka; 5

Sjukt störande.

Jag vill inte medge det. Jag skäms nästa för det men jag mår sjukt dåligt över min vikt just nu. Jag är i vecka 32 och väger 63 kilo. 63! Det har jag inte gjort på flera år. Som mest, under graviditeten med Jonathan, vägde jag 60 kilo i vecka 25. Barnmorskan och Tobbe menar på att det är ju bra att det är på det hållet så att jag inte fortsätter att gå ner i vikt. Tobbe sa igår att jag såg fantastiskt vacker ut med mina extra kilon, från att vara tandpetar-smal till att se lite mer hälsosam ut. Jag fick panikångest. Jag har vart smal så länge jag kommer ihåg i alla fall. Jag har alltid helst velat vara för smal men det är jag inte nu. Hela den jag är känns som bortblåst. Jag vet att det är det sjuka i mig som har gjort att jag har så skeva ideal men det är så läget är helt enkelt. Oundvikligt.

 

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte alls. Vad är det som får mig att må så här? Vad är det som får mig att sjunka så djupt? Falla så fort? Varför kan jag aldrig förlita mig på att jag är klarar mig? Att jag orkar? Jag kan inte. Jag kan verkligen inte kämpa hur mycket som helst. Jag kan bara inte. Att jag bara vill sätta mig i ett hörn och gråta är det inget tvivel om. Men det hjälper inte. Tårarna är inte några plåster på såren. De hjälper inte mig i mitt virrvarr av förtvivlan.

 

Sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar avlöser varandra. Jag förlitar mig dagligen på att mina mediciner ska ge någon effekt, att de ska göra mörkret ljusare. Men det gör de aldrig. De hjälper mig inte det minsta numra. Min negativa spiral fortsätter bara, det går inte att komma ur den.

 

När jag sitter i min ensamhet tänker jag att det är så här jag förtjänar att ha det. Jag borde inte tynga andra med mitt illamående - med min sjukdom. Bara för att jag mår dåligt behöver inte alla andra göra det, för de blir påverkade, även om ingen vill erkänna det. Jag vägrar tro på att Tobbe vill bära mina bördor, att han alltid vill fånga mig, att alltid vara stark för min skull.

 

You'll never leave where you are until you decide where you'd rather be