Jag har införskffat ett par presenter till mitt hjärta det senaste, som han faktiskt redan har fått! Jag hittade ett utmärkt terrarium på Blocket som var 2 meter långt, 60 cm djupt och nästan 70 cm högt. Han älskade det (som tur är). MEN han köpte även en present till sig själv när han ändå var där uppe. Han skickade ett sms till mig där han skrev att han hade hittat en ny kompis (jag tog för givet att det var snubben han köpte terrariet av) meeeeen när han skickade en bild på kompisen ifråga höll jag på ett tappa andan. Det var en tjej på 1,6 meter. En majsorm. En kritvit sådan med röda ögon. Jag trodde det var ett skämt, men icke. Han ville promt att Lassemajja skiulle ha en sambo. Mitt första uttalande var "Nej nej nej nej. Det där ser inte ens ut som en orm!" men, som toffeln som jag är ändrade jag mig och sa istället "Visst, så länge du är glad så okej". Så tjejen fick följa med hem. MEN jag är inte så förtjust i henne. Hon ser skräck injangande ut. Jag gillar Lassemajja, han är min favvis, hon är inte riktigt i min smak. Men hon är snygg, det måste jag medge.

 

 

 

I övrigt har han redan fått en portabel grill (som han velat ha ståendes i bilen som man bara kan dra fram när tillfället ges + alla tillbehör), nu inväntas svar angående den absolut sista presenten, hur vida vi kan få barnvakt för alla tre kidsen så Han och Jag skulle kunna gå på bio ihop, äta lite god mat och dricka lite alkoholhaltiga drycker tillfället till ära. Men det verkar bli ett sista minuten beslut så jag hoppas på det bästa.

 

Det är kärlek som fan mellan oss numera. Vi har tagit oss över en jävla massa trubbel, problem och hemskheter det senaste men nu är vi tightare än nånsin, kan bara hoppas att det fortsätter i det spåret. För faktum kvarstår; jag kommer alltid att älska honom

Den senaste tiden har jag och min sömn inte vart överrens, inte ens det minsta.
Jag har mått så obeskrivligt dåligt de senaste dagarna när mina insomningstabletter inte funnits att hämta ut på apoteket (p.g.a. att inte det funnits recept utskrivet). Vilket minst sagt - suger.
Jag är mer eller mindre beronde av dessa för att kunna överleva min vardag. Toleransen för vad jag klarat har ökat snabbt (= att det krävs mer för att få ett bra resultat) och 1 tablett till natten räcker inte längre, knappt 2 och i vissa fall krävs det till och med 3 för att jag ska kunna sova. Vilket är skandal.
På mitt recept står det klart och tydligt 1 st/natt. Så de dagar jag måste ta 2 eller 3 så resulterar det i att jag inte får sova på ytterliggare 1 eller 2 nätter. Min samtalskontakt vet detta men har tydligen inte framfört detta till min läkare, därav har min dosering inte justerats.

Det var först igår(!) som jag läste mig till att mina flunitrazepam tidigare hetat rohypnol. Hur sjukt är inte det? Att det krävs så extremt tunga läkemedel för att min sömn ska fungera (även om det är varannan eller var tredje nat). Jag är trött på skiten. Trött på mina lamictal, sobril, propavan, cipralex, flunitriazepam (ibland även lergriagan). Jag vill bara kasta allt och försöka överleva utan massa mediciner. Men det fungerar inte.

De senaste 5 dagarna, typ, när jag försökt ha en relativt normal vardag utan mina flunitrazepam så har jag inte sovit alls. Jag har legat vaken och lyssnat på andras andetag och snarkningar, illamående och utan matlust. Mina ögon har vart stora som tefat, jag har svettats, haft muskel- och huvudvärk, extrem rastlöshet, koncentrationsproblem och allmänt skakis. Det har vart ett rent helvete. MEN mina barn har inte drabbats. Inte det minsta. Mina små skatter har kommit i första hand - som alltid. Det har vart på kvällarna och nätterna jag gått i sönder, medans jag på dagarna har framstått så lycklig och harmonisk som möjligt. Engagerat mig i ungarna och skrattat och myst med mina krabater.

Utan knattarna vet jag inte vad jag skulle tatt mig till..

Gårdagen resulterade i 2 insomningstabletter = ingen sömn för mig i natt. Då frågar jag mig; vad ska jag göra i stället? Plugga? Städa? TYVÄRR är inte detta några realistiska alternativ då min städning hade resulterat i att jag hade väckt mina nära och kära och dessutom hade mitt skolarbete inte vart så bra som jag hade kunnat göra de i ett utvilat läge.

Är ute efter något som är effektivt som inte kräver läkemedel, typ som KBT. Men när fasen ska jag ha tid med det? Jag är hemma med dagarna som fylls av Alex-tid eller skolarbete, eller hushållsarbete av olika slag, sen ska de stora barnen hämtas och jag ska ägna min tid åt mina älskade. Maten ska lagas, hemmet ska städas, jag ska ha lite kvalitets tid med min make. Så det finns inget utrymme alls för lite "jag tid" för alla andra kräver min uppmärksamhet. Jag kommer alltid i sista hand, PUNKT.

Det är inte så att jag vill byta bort de andra, inte på något sätt. Mina älskade barn kommer alltid (och för alltid) först. Oavsett vad. De är mitt jobb, mitt ansvar och min kärlek. Om jag på något sätt försummar ungarna kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Det är en skyldighet som förälder att sätte de framför allt annat.

jag önskar bara att någon förstod, eller åtminstone kunde sätta sig in i min situation men det är nog lite för mycket begärt. Det här hade jag inte ens önskat min värsta fiende.

När jag inte kan sova snurrar alla möjliga saker i mitt huvud; vad jag vill förändra i hemmet (slänga, införskatta o.s.v) alla mina måsten, diverse konstiga funderingar, hur jag skulle kunna förbättra mina skolarbeten, mina framtid utsikter, mitt äktenskap och de trubbel jag orskat på vägen.

DESSUTOM är mitt självideal på spel. Mitt senaste extrema slarv med maten då jag inte haft matlust, ork eller ens sug när det gäller mat har resulterat i ett viktras utan desslike och snart känns det som om jag är tillbaka på ruta ett efter en tids framsteg. Jag vet inte vad som krävs för att mina stadiga viktöktning ska fortsätta. Jag var inte alls missnöjd med mina "kvinnliga" former men de börjar försvinna.

Vi har en Rambo i gänget! Omkring en Stenbocksbebis kan du räkna med att det händer saker. Förvänta dig inte att ha snällt ska sitta still och leka med en skallra, du blir bara besviken. Han kommer att för en massa oväsen för att verkligen se till att bli hörd.

Eftersom Stenbockens element är elden så kommer han att vara dynamisk och alltid ha något nytt på gång. Han kommer förmodligen att bli en bebis som är svår att umgås med, och just därför är det klokt att låta honom vänja sig att interagera med andra bebisar så tidigt som möjligt. Att dela med sig är inget som faller sig naturligt för stenbocke, utan det är något som måste övas och läras in.

Inte end syskonen kommer att ha det lätt med honom. Vad han mest av allt vill ha är egentligen uppmärksamhet, så till er föräldrar blir rådet: ge honom det han vill ha.

När han leker med andra barn kommer han ofta att hamna i centrum och ha de andras uppmärksamhet. Han kommer också att utvecklas snabbt och lära sig många saker tidigt; allt för att snabbt komma till mållinjen!

För att summera stenbocken kan man säga att han kan vara ganska självständig, men är social och gillar att interagera med andra. Han är ganska fysisk och kräver konstant stimulering, och han är redo för världen från första dagen.




VI FÅR ALLT SE.

Bebisar födda i vågens tecken kommer att sola sig i omgivningens uppmärksamhet redan från första dagen.

Bebisen som alla beundrar och ler åt på BVC:n? Just det, han är en våg! Han kan framstå som något passiv, men fortfarande väldigt charmig, och folk kan inte hålla sig ifrån honom. Kanske är det hans bedårande leende som attraherar, men i vilket fall som helst så är den lille vågbebsien helt oemotståndlig. Han tar dagen med jämnmod och älskar att vara i sällskap av andra och tycker mer om det än att vara ensam. I en grupp med andra barn smälter han in ganska väl allt emedan att han visar upp vågens karakteristiska egenskaper: social kompetens och diplomati. Den här lille krabaten är en född medlare, och en karriär som advokat eller förhandlare är inte osannolik.

Då han gillar en smula flärd och elegans bör ni undvika att ge honom syskonens urvuxna kläder. Han älskar att känna sig vacker, och snygga kläder är ett bra steg på vägen. Vågen vill också ha det ordnat omkring sig, så vältvättade kläder och ett städat hem är ett stort plus. Vågen kan vara en smula manipulerande, även om han alltid lyckas var det på ett trevligt sätt. I korthet så gillar vågbebisen att prata, älskar att umgås och är en populär (och rättvis) deltagare i lekgruppen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Adrian

♡

Knytet föddes 3 mars 2012

Så fantastiskt fin

 

 

Jenny

♡

Kom till världen 22 oktober 2009

Sockersöt smula!

 

 

 

Mor och dotter

 

 

Son och mamma

Livet och dagarna rullar på i rasande takt, det är redan maj och den strålande våren är här - det är fantastiskt!

I ett ganska bra tag har jag flytt vardagstristessen och bara ägnat mig åt Alexander om dagarna (fram tills det är hämtningsdags för de stora ungarna). Allt annat har leget på is, framför allt skolarbetet. Men det får jag igen nu och det som ligger i den närmsta framtiden är att slita häcken av mig för att komma ikapp. Men jag har bara mig själv att skylla.

Ungarna utvecklas mer och mer för var dag, knappt så att jag känner igen de från en vecka till den andra.
- Emmas vilja och hennes beslutsamhet är horribel till och från, men hon är envis som synden och ofta resulterar det i skrik från hennes sida (som om det skulle hjälpa?). Hon är världens bästa storasyster till och från, beskyddande och hjälpsam men även en liten skvallerbytta, och det har kommit tendenser till små lögner från hennes sida, eller snarare skylla ifrån sig. Det är häpnandsväckande nästan hur hennes tal utvecklats det senaste, hon säger de mest förundrande saker som varken jag eller Tobbe närmt för henne!

- Jonathan är charmig som få! Det finns nog ingen som kan undgå hans leende och flörtande blickar utan att smila lite själv, men även han börjar bli som storasyster och ska bestämma till höger och vänster. Han säger tyvärr inte mycket men har inga problem med att uttrycka sig i alla fall, hade dock allt vart lite lättare att tolka om han faktiskt pratade, men det kommer med tiden antar jag, det är så mycket runt honom så det är lite svårt att hålla takten.

- Alexander är världens mest harmoniska bebis för det mesta. Väldigt mysig på morgonkvisten (vilket gillas av mamma!) och ligger gärna och sover läääänge. Det är matdags runt 6-7 tiden och sen sover han till 10 eller 12. Jag gör honom gärna sällskap när jag känner för det. Han är så vaken på eftermiddagen och kvällen och spanar omkring sig. Hans första tand sprack igenom för ca 1 månad sedan och det ska tuggas på allt! Men han har inga större bekymmer om det, konstigt nog. Han har fattat att han kan rycka tag i saker med händerna och Tobbes skägg, samt mammas hår är favoriter att dra i.


Som föräldrar gör vi det mesta för att visa våra barn hur betydelsefulla de faktiskt är för oss. Det senaste har vi hittat på mer och mer saker för att roa de äldre knattarna och det uppskattas verkligen (fram tills det är dags att åka hem - men det är smällar man får ta). Vi har åkt omkring och träffat släkt och vänner till barnens lycka, en hejare var självfallet när moster Angelica, Jenny och Jon var på besök och Emma sken upp som aldrig förr. En tur till både Busfabriken och Stadsbondgården hanns med.

Livet är amazing.

Allt känns trist.
Våren är här, solen skiner ofta och mycket men det hjälper inte mitt dåliga mående.

Jag tycker allt är tråkigt, och jobbigt. Fruktansvärt påfrestande och varje ansträngning är krävande - det kräver mer av mig än vad jag har att ge. Min lilla energi går åt ungarna, hemmet, förhållandet och sist skolan som jag har kommit för långt bakom. Jag sssssskkkkkkaaaaaa göra det, jag sssssskkkkkkaaaaaa komma ikapp men jag orkar inte.. Jag orkar inte ens tänka.

Det har blivit något överblivet kilo eller två på magen, några runt höfterna och något runt armarna plus benen. De ska bort. Det har vart onödigt mycket ohälsosamheter som passerat genom kroppen på det senaste; det kombinerat med ångestdämpande har gjort att det vart mer än vanligt. Icke bra, icke bra. Så nu är det hårdhanskarna som gäller!

Inget mera godis, glass eller läsk är det sagt, sen så har jag börjat med situps här hemma och träna mage-rumpa-lår i övrigt. Borde egentligen försöka mig på lite armhävningar också men det är bara skrattretande i dagsläget, lyfta ungarna upp och ner gång-på-gång räcker ;)

Så snart jag orkar ska det joggas! Beach 2012 - här kommer jag!

Sitter och planerar dop för fullt här hemma. Tobbe är inte ännu helt med på noterna p.g.a. kostnaderna men det ska nog ordna sig.
Jag har hittat lämpliga inbjudningskort, färgschema - grönish och blåish liknande färger, de ska matcha i två toner i och med att Jonathan och Alexander ska döpas samtidigt.
Mat-tankarna är färdiga och efterrätterna lika så; ska bjudas på massor av kakoroch bullar och två tårtor.
Dekorations tankarna är på gång i full fart och jag har hittat inspirationsbilder utan dess like! I love this kind of stuff.

Skolan tar upp större delen av mitt liv just nu men kidsen prioriteras alltid. Sen kommer Tobbe följt av hemmet och sist mig. Inte alls hälsosamt men det är inte så långt kvar av denna terminen.
Sen är det förhoppningsvis sommarjobb som gäller. Jag vill inte vara mammaledig alls faktiskt, känns inte lockande för 5 öre! Sommarjobb, nattjänst några dagar i veckan är finemang, då behöver inte Tobbe göra så mycket ändringar i sitt schema, typ lägga om det från 08:00 - 17:00 istället i och med att nattpersonalen i regel slutar 07:00.

Så börjar den nya terminen i augusti, då är det fullt ös igen i ett par månader, intersiva sådana med en allt mer livligare Lexus hemma, men det är bara 1 termin det gäller! Sen är det ytterliggare 1 termin kvar som ska var praktik, men då går lillgrabben på dagis!

Tjoho.

För övrigt fick jag högsta betyg på första inlämningen i medicins grundkurs!

"Våren är den härliga tid då vi alla skyndar ut i det fria för att äntligen kunna inandas friska avgaser"
- Carlo Manzoni

Jag längtar efter strålande solsken, varm luft, mina converse all star skor, min skinnjacka. Jag vill äta glass på uteserveringen, kunna ha picknick. Jag vill kunna ligga på baksidan och sola, låta ungarna plaska i poolen

Ibland är min bipoläritet hyfsat bra att ha. Framför allt när jag är inne i perioder med obegränsad energi, trots att jag psykiskt är helt utmattad. Så är läget nu. Jag har lämnat knattarna på dagit, myst och vart med Lex, tagit hand om tvätten, disken, städat köket och vardagsrummet och nu pysslar jag med skolarbetet, dessutom hunnit med 1, 2 och 3 koppar kaffe. Inte illa alls, if you ask me.

Jag längtar efter att få hem ungarna igen, och maken min.

Sen så sitter jag och drömmer om pengar. Pengar jag skulle lägga på Tobbes 30-års present; 2 biljetter till Lars Winnerbäck i Halmstad i juli. Herregud. Vi har pratat om att gå på en utav hans konserter i flera flera år men det har inte blivit av. Men men.

(✓) Psykologi A
(✓ Religionskunskap
(_) Etik och livsfrågor
(✓) Psykologi B

Jag fortsätter denna dagen i andan av sann självterapi. Nästa steg är att få ur mig alla tänkar angående pappa och hans död. Detta gör jag genom ett brev till honom.

"Hej pappa
Det är svårt fortfarande ska du veta. 3 år utan dig och saknaden bleknar inte, det har inte blivit lättare att acceptera eller enlare att förstå. Jag kan fortfarande inte prata om att du försvann utan tårar i ögonen.

Men jag är arg och besviken övr att du gick bort. Jag är förbannad rent ut sagt över att du aldrig besökte läkare, att du år efter år hoppade över att träffa företagshälsan. Fattar du inte att du hade kunnat vara kvar om du gjort det? Du får inte träffa dina barnbarn för du inte gjorde det! Du fick inte vara med när jag gifte mig! Jag är så jävla ledsen över att vara utan dig, att inte höra dina tröstande ord och kramar, att inte äta din goda pizza.

Jag behöver dig - vi alla behöver dig. Förstod du inte hur många som skulle lida om du dog? Att vara på din begravning, med Emma i magen gjorde så att en stor del av mig dog! Du gjorde mig så jävla arg på Tobbe för att han kom hem efter sin andra arbetsdag och berättade om nyheten som golvade mig. Jag har fortfarande inte förlåtit honom för det!

Än idag kan jag inte lyssna på dina favoritlåtar utan att drabbas av total ångest och synen av vita liljor svider i hjärtat. Jag kan inte ens åka till din grav, så jävla ont gör det. Jag vill åka dit och lägga blommor, gråta och tänka på dig men jag kan inte, det tar emot. Jag vill inte åka dit för jag vill inte se ditt namn på stenen, det blir för verkligt då och jag klarar inte av den verkligheten.

Jag vet inte om jag kan eller ens vill förlåta dig för det här. Farmor förlorade sin son, Angelica förlorade även hon sin pappa, Emma Alexander Jonathan och Jenny förlorade sin morfar, mamma sin bästa vän, Thomas och Roger sin bror, Tobbe och Jon sin svärfar och en stor del människor förlorade sin vän. Du lämnade inte bara mig - du lämnade oss ALLA.

Det var själviskt av dig, det här. Så jävla själviskt. Så bortom stjärnorna själviskt.

Men jag älskar dig, för alltid och evigt pappa."

När jag ser mig själv i spegeln ser jag otillräckligheten. Jag har alltid gjort det. Jag ser att jag är på snäppet till oduglig. Alla bedrifter och alla mål jag själv har uppnått bagatelliseras och kritiken är det som tar överhanden.

Att acceptera andra, att älska andras mindre goda egenskaper kan vi säga, det är grunden till kärlek. Så borde det vara för mig också, när det kommer till mig själv. Jag bör och måste acceptera mig för den jag är, jag måste börja inse att de mindre goda sidorna hos mig själv faktiskt är jag, oavsett om jag vill det eller ej.

Jag borde försöka se mig själv genom Tobbes ögon, för han ser det underbara inom mig - som faktiskt existerar (fast jag inte tror på det själv många gånger).

Visst, nu är jag mamma till tre småttingar och jag hoppas och ber om att de ska se mig som ett skrämmande exempel många gånger än en förebild. Min spegelbild är skev; jag är en tjock människa i en relativt smal kropp. Jag ser extra kilon precis över allt. Från att väga mellan 49-52 kilo så väger jag 55 i dagsläget. Siffrorna är skrämmande för mig. Men det är jag; i dasgläget.

Det jag KAN göra för mig själv, för att få upp min självkänsla en smula är inte att börja banta eller uppmuntra mina ätstörningstendenser utan jag kan träna bort de ojämnt föredelde kilona. Som igår; jag började träna magen/rumpan/låren och använde ungarna som vikter. Det funkade suveränt och barnen tyckte att det var kul, faktiskt.

Jag kanske älskar mig själv en smula mer.

Nästa steg är att sluta klanka ner på mig själv. Jag borde vara nöjd med vg-mvg betyg och fatta att jag förtjänar det! Jag tror innerligt att jag får så höga betyg för att lärarna tycker synd om mig i och med mitt psykiska handikapp. Jag ifrågasätter min egna förmåga, konstant.

Mitt hem är inte fläckfritt, även om jag gör allt i min makt för att ha det så. Jag måste få in i mitt huvud att lite dammtussar i hörnen inte dödar någon (så länge ingen sätter de i halsen d.v.s). Det är smått omöjligt att ha det kliniskt rent när man har tre ungar, en stundvis smutsig make och en jycke. De alla drar in och drar fram skit.

Därefter så måste jag släppa mitt kontrollbehov och släppa in Tobbe mer i hemmet. Han får inte tvätta, torka tvätten eller vika den för han kan göra fel. Han får sällan laga mat för att han gör inte den maten jag har tänkt mig. Han får ofta inte åka och handla själv för han kan komma hem med fel saker. Han får inte välja kläder till barnen för det kanske inte matchar. Jag älskar honom men tanken på att han inte gör rätt i de aspekter som jag förväntar av honom ger mig panik.

Man måste älska sig själv för att vara lycklig. Med alla brister och allt. Ingen är perfekt. PUNKT.


"It is often hard to bear the tears that we ourselves have caused"
- Marcel Proust

När jag har sovit dåligt i 4-5 nätter så är jag ett vrak, psykiskt och fysiskt. Jag fungerar inte med otillräcklig sömn. Som idag; Alexander vaknade flera gånger under natten, Emma och Jonathan lika så. Alex skulle ha mat 05:00 och sedan var det ingen idé att försöka somna om. Tobbe vaknade och var på dåligt humör, jag var riktigt under isen. Tobbe kom en timme sent till jobbet för att jag inte ville eller orkade gå ut. Jag tänkte sova så fort de gick hemifrån men jag kan inte slappna av. Tankarna är på högvarv och alla måsten susar omkring i mitt huvud.

Måste plugga. Måste mysa med Alex. Måste tvätta. Måste dammsuga. Måste mata Alex. Måste vika tvätt. Måste ta hand om disken. Måste läsa. Måste skiva. Måste lyssna. Måste gå ut med Rambo. Måste hämta barnen på dagis. Måste byta sängkläder. Måste måste måste.

Var kommer ordet måste ifrån och hur undviker jag det?

"Det är ingen lätt konst att sova. För att bemästra den måste man vara vaken hela dagen"
- Friedrich Wilhelm Nietzsche

Vad har jag lärt mig?

Det är frågan jag ganska ofta ställer mig. Vad har jag åstadkommit i mitt liv? Vad har jag gjort för att växa som människa, både psykiskt och fysiskt?

Alla vägar jag vandrat, alla misstag jag har gjort har lett mig till där jag befinner mig idag; gift med världens underbaraste make och har tre fantastiska barn. Har jag ångrat saker i mitt liv? Önskar jag att jag kunde få något ogjort? Ja och nej. Självfallet har jag trasslat till mitt liv mycket men samtidigt hade jag inte velat göra något annorlunda, för då kanske mitt liv hade sett helt annat ut.

Jag har skurit mig, brännmärkt mig, gått in i väggen, legat på psyk, använt droger och överanvänt mediciner, jag har haft återkommande och allvarliga depressioner, försökt ta mitt liv, haft ett relativt desturkivt förhållande, förlorat min pappa (och mig själv under flera perioder) och haft ätstörningar under flera års tid. Så har mitt liv sett ut.

I dagsläget är jag långt ifrån hel, men jag har kommit en bra bit på vägen. Jag har sysselsättningar jag trivs med och älskar. Jag är mamma, hustru, student (+ syster, dotter, barnbarn, svärdotter m.m.) och jag gillar de rollerna.

Det är så klart en daglig kamp att klara av livet som bipolär, som en person med skeva kroppsideal och sviktande självkänsla. Vissa dagar vill jag inte vakna och absolut inte gå upp ur sängen, så är det bara. Men jag gör det och för varje dag jag klarar är jag stolt över mig själv, och Tobbe också.

Den mannen är bland de värdefullaste jag har i mitt liv. Han får mig att känna mig älskad, även när jag inte förtjänar det. Han säger dagligen hur bra jag är, hur mycket han älskar mig. Han finner mig fortfarande attraktiv, efter 6 år. Han säger att jag är vacker, oavsett hur risig jag känner mig. Han får mig att känna mig uppskattad och betydelsefull. Saker jag inte alls tycker om mig själv..

Jag är glad men jag har svårt att visa det många gånger, jag gräver ner mig i min känsla av att vara otillräcklig.

Idag fick jag ett godkännande från CSN angående min ansökan om studiemedel. Känns fabolous! Framför allt eftersom jag är inne på min fjärde vecka som studerande denna terminen. Välbehövliga pengar!
Dessutom så fick jag tillbaka mitt engelska arbete, med andra närmre bestämt och jag har fått VG på båda! Ska komplettera lite så kanske jag till och med får MVG, då mina damer och herrar, hade jag hjulat av glädje.

Detta ska firas med att sola.

I livets villervalla
Vi gå på skilda håll
Vi mötas och vi spela vår roll

Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
Och vårt hjärta som bankar och slår

Vi haka våra skyltar
Var morgon på vår grind
Och prata om väder och vind-

I livets villervalla
Så nära vi gå -
Men så fjärran från varandra ändå.

- Nils Ferlin

 

Laptop + kaffe + musik ur mina hund-högtalare + skola = min måndag morgon